Psaltaren 142

1 En sång med visdom [hebr. maskil, en musikalisk eller litterär term, kan även betyda “en välskriven sång”]. Av David. En bön. När han var i grottan. [Troligtvis utspelar sig händelserna i Adullam strax sydväst om Jerusalem, se 1 Sam 22:1-5, men ett annat alternativ är Ein Gedi vid Döda havet, se 1 Sam 24. Se även Ps 57:1 som också nämner hur David flydde från Saul och var i grottan.] ______ 2 Jag höjer min röst och ropar till Herren (Jahveh), jag höjer min röst och ber till Herren (Jahveh) om nåd (oförtjänt kärlek; favör). [Versen är en kiasm där klagan/nöd står centralt och ramas in av verben utgjuter/berättar:] 3 Jag utgjuter, inför honom (hans ansikte), min klagan (fundering, grubblar lågmält), min nöd (pressade situation) inför honom (hans ansikte), berättar jag. 4 När min ande försvagas i mig, känner du mina steg (min väg). På stigen (min välkända upptrampade gångväg) där jag går har de gömt en snara (fälla) för mig. 5 Titta på min högra hand och se, för det finns ingen som känner mig. Jag har ingenstans att fly, ingen bryr sig om (söker, frågar efter) min själ (mitt liv). 6 Jag har ropat till dig, Herre (Jahveh), jag har sagt: “Du är min tillflykt, min del i de levandes land." 7 Ge akt (lyssna uppmärksamt) på mitt rop, för jag är djupt nedböjd, rädda (ryck bort) mig från mina förföljare för de är för starka för mig. 8 Befria mig (mitt liv, min själ) från fängelset (stängda dörrar), så att jag kan tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] ditt namn. De rättfärdiga ska krönas för min skull, för du ska handla nåderikt och överflödande mot mig. [Det finns en tydlig messiansk anspelning i den sista versen. Genom Jesu försoningsverk får vi räknas som rättfärdiga och bli krönta för hans skull.]